Det offentliga rummet. Omöjliga städer, som de som uppstår ur opiumruset, med iskalla, släta fasader, stumma stenläggningar och frontonger som försvinner bland molnen, de Quinceys och Baudelaires städer, drömmens Broadway, med svindlande löpgravar av granit – de Chiricos hypnotiserade städer – uppförda av Amfions harpa, störtade av Jerikos trumpeter – har det inte alltid stått skrivet i den mest gripande av alla sagor, att era stenar, lydande lyrans strängar, bara väntar på diktens skiraste inspiration för att sätta sig i rörelse?