Monthly Archives: February 2020
Stilleben. Sakta börjar jag lära mig måla igen. Det har tagit 21 år. Nu förstår jag lite, lite, vad måleri innebär. Med lite tur förstår jag lite mer om ytterligare 20 år.
Det offentliga rummet. Omöjliga städer, som de som uppstår ur opiumruset, med iskalla, släta fasader, stumma stenläggningar och frontonger som försvinner bland molnen, de Quinceys och Baudelaires städer, drömmens Broadway, med svindlande löpgravar av granit – de Chiricos hypnotiserade städer – uppförda av Amfions harpa, störtade av Jerikos trumpeter – har det inte alltid stått skrivet i den mest gripande av alla sagor, att era stenar, lydande lyrans strängar, bara väntar på diktens skiraste inspiration för att sätta sig i rörelse?
Efter Sigrid Hjertén (utsikt över Slussen)
Det är inte vad en målar, det är hur en målar det. Det är inte vad en säger, det är hur en säger det. Det är inte vad en tänker, det är hur en tänker det. Sköt det med stil. (Jag drack av hennes mjölk, och hennes, och hennes.)
En krycka i skuggan.
Karaffer med rödvin och fiskar.
Avdelningen Avokadoplantan, sotlucka, PX21.
Jag och AnnBritt Grünewald
Jag och mina tangenter på öarna. Fritt efter Mattias Forshage.
