Två solrosor, något deformerade. Jag, Nils Ferlin och det allmängiltiga. Det fick mig att vilja kasta upp, kasta ut, stå sitt kast. Kanske kasta något jävligt hårt på något. En kan inte svära sig fri tyvärr. En förskräcklig avkomma. Skitit ur sig några kladdiga målningar i sitt erbarmliga liv. Kostat samhället förfärligt många miljoner. Dessutom är han en vanemässig cykeltjuv. Idioten har inte ens råd med sin egen begravning.

Jag lovar Gissa vad jag hittade, längs vattnet En blåval som härjade, runt stränder han sa Han kände mig Han sa jag har sett dig när du vandrar Varje kväll du tänker högt och viftar armar Den sa Ja är en blåval Jag kan ta dig härifrån Från din öde ö Från dina papper och pennor Du är en förlorare Men Du kan gömmas i min mun En människa är inte tung Köpa bostadsrätt för lånade pengar? Sommarställe? Kreditkort? Amorteringar? Räcker det inte med tusentals år av blod på händerna? Hur mycket ni än tvättar går det aldrig bort. Det har krupit under skinnet. Jobba jobba jobba. Det lättar sinnet och får en att känna sig fri ett litet tag. Käka magnecyl mot huvudvärken. Träna träna träna. Jag vet iallafall att blodet jag har på mina händer aldrig går att tvätta bort. Men jag har bosatt mig i ångesten. Drogerna är beroende av mig, jag måste tänka på dem med. Och alla varor, de är också beroende av mig. De kan ju inte bara ligga där och blänka… Men vad ska du bli?! Men vad ska du bli? Men vad ska du bli?! Ja, vad ska det bli av mig Jag sa Om du äter upp mig Ska jag hämta mina bröder Och jag ska tjalala Tjalla ifrån döden Och jag ska skriva brev Till dina närmaste och bästa Och säga att du lurar folk Som emellanåt är ledsna